folktomt

Var under ett par säsonger reserv bakom Lindberg. I början av 50-talet tog han dock över målvakthandskarna och häll de sedan under resten av karriären, hans samarbeta med försvaret och framförallt Bajdoff skördade stora framgångar genom åren. Han spelade över 300 tävlingsmatcher för IFK Norrköping.

1948-1965

Björn Nordqvist är en av Sveriges absolut bästa försvarare genom tiderna. Han spelade över tio säsonger i IFK Norrköping, under denna period vann han SM-guld två gånger och han fick också Guldbollen 1968. Björn hade också en riktigt framgångsrik landslagskarriär. Han spelade tre VM-slutspel, han gjorde totalt 115 landskamper. Han var också landslaget kapten den största delen av hans landslagskarriär, 92 matcher.

1961-1972

Den kanske största genom tiderna i svenskfotboll, jag räknar honom som det om man tar hans insatser som spelare, tränare och ledare, som spelare finns det kanske någon som jag rankar högre. Att Liedholm inte kommer högre än 6:a beror på att han bara spelade 48 matcher för IFK Norrköping, 22 mål blev det på dessa. Han vann också två SM-guld med klubben säsongerna 46/47 och 47/48 och dessa presationer räcker för 6:e platsen på denna lista.

1946-1949

Putte var Norrköpings stora anfallsess under 50-talet. Hann delade den allsvenska skytteligasegern 1958, men gjorde ständigt mål i IFK Norrköping under sin period i klubben. Han är lagets främsta målskytt genom tiderna, 126 mål blev det totalt. Han spelade 8 landskamper för Sverige och spelade en match i VM 58, den mot Wales.

1951-1960

En av flera Norrlänningar som lyckats bra i IFK Norrköping, han var nära men kom inte med till VM-truppen 1958. 1960 var han dock Sveriges bästa spelare och vann också guldbollen. Han blev senare proffs i framförallt Italien.

1953-1960, 1967-1972

Norrlänningen Knut var en spelare som kunde spela på i stort sätt alla platser på planen. Var en av de bästa och viktigaste spelarna i IFK under det framgångsrika 40-talet, han fick guldbollen 1949. Senare blev han proffs i Italien och Roma(som på den tiden inte hade laget fyllt med patetiska viljelösa idioter).

1941-1950

IFK Norrköpings stora målskytt på 80 och 90-talet. Han blev skyttekung i Allsvenskan 1989 när IFK också vann Allsvenskan, han var förmodligen lagets viktigaste spelare. Hellström var aldrig proffs, han hade dock en sejour ett par säsonger i Örgryte på 80-talet innan han sen kom tillbaka och sköt guldet till Snoka.

1981-1984, 1988-1994

Julle kommer från Ringarum. Han var i  IFK tänkt för att ersätta Gunnar Nordahl som centeranfallare. Det var dock som mittback som Julle blev mest framgångsrik och han fick Guldbollen 1953. Julle blev senare proffs i Italien och Atalanta. Under VM 58 när Sverige slutade på silverplats så petade han en annan Norrköpingsikon, nämligen Bajdoff i kampen om Mittbacksplatsen.

1947-1955

Växjö-sonen var stor målskytt i IFK Norrköping under flera säsonger på 50 och 60-talet. Han vann den allsvenska skytteligan 1957 och han blev tilldelad Guldbollen 63. Han var (liksom Ove Kindvall senare skulle bli )även proffs i Feyenoord, hans två år långa sejour där var relativt lyckad, 39 mål på 52 matcher.

1956-1964

Målvakten i IFK i början av 90-talet och var även förstamålvakt när laget vann SM-guld 1989. En av lagets nyckelspelare under denna period då IFK ständigt utmanade om SM-guld. Var andramålvakt för Sverige när det blev VM-brons 1994.

1989-1995

Förstamålvakten under 40-talet, IFKs bästa årtionde. Han vann hela 6 SM-guld med klubben. Han var med i Svenska landslaget och vann OS-guld 1948, det blev dock bara 19 landskamper, kanske för att han konkurrerade med “Rio”-Kalle Svensson.

1940-1953

Duktig anfallare och offensiv spelare, från början från Vadstena. Bildade en giftig offensiv trio med Torbjörn Jonsson och Harry Bild och senare även viktig för Ove Kindvalls utveckling i klubben.

1959-1967

Vänsterbacken, framförallt under VM-58 gjorde 167 matcher för IFK Norrköping och blev svensk mästare med klubben tre gånger.

1952-1960

Söderköpingssonen var en av de stora lirarna i IFK i slutet av 70-talet och under 80-talet. Vann inget med IFK, men bjöd publiken på underhållning. Senare proffs i framförallt Frankfurt. 26 landskamper för svenska landslaget hann det bli  En väldigt trevlig person dessutom.

1977-1983, 1986-1987

Kan liksom hans bror ha varit en av värvningsanvarige Nalle Halldens viktigaste värvningar för att bygga upp IFK Norrköping till ett storlag. Mulle som var den yngre av bröderna, var framspelaren. Han spelade 10 landskamper för Sverige och detta gör att han hamnar placeringen före sin bror.

1939-1951

Kan ha varit en av värvningsanvarige Nalle Halldens viktigaste värvningar för att bygga upp IFK Norrköping till ett storlag. Masse och hans bror värvades från Emmaboda, de fick gömma sig i Nalles bil. Masse började som center i IFK men flyttade senare ner i försvaret. Masse gjorde totalt fem a-landskamper för det svenska landslaget.

1939-1949

Bara en halvsäsong i IFK Norrköping, men när Brolin var i IFK så var han på väg att blomma ut till den världsspelare som han senare blev. Så trots att Brolin endast spelade 9 matcher för IFK så blir han kvalificerad hit.

Spelade: 1990

Ja tänkte ranka IFK Norrköpings bästa spelare genom tiderna. Jag rankar efter prestationen de gjorde i klubben. Karriären utanför IFK kan givetvis få en viss betydelse, men det är prestationerna i IFK som är av störst relevans och det jag går efter så mycket som möjligt.

Det här med klubbkänslor och alla dessa judas fram och tillbaka nu, men fan, det var en del "förbjudna" övergångar förr också på olika sätt och att gå fårn Liverpool till Chelsea ser inte jag helt varför den ska vara så mycket Judas-stämpel på när det är en Spanjor som lämnade sin modersklubb för att kunna vinna titlar.

Om vi tar lite forntida exempel på sådana här saker.
Giuseppe Meazza, har spelat i både Inter, Milan och Juventus, iofs var kanske inte rivaliteten mellan Inter och Milan så utvecklad då.

Spaniens målvaktslegend Ricardo Zamora spelade i både Barcelona och Real Madrid.

Silvio Piola i både Torino och Juventus.

Arne Selmonsson har spelat i både Lazio och Roma.

Bengt "Julle" Gustavsson har spelat i Både IFK Norrköping och Åtvidaberg.

Lazlo Kubala, både Barcelona och Espanyol.

Jimmy Greaves har spelat för tre londonklubbar, Chelsea, Tottenham och West Ham, kanske inte så mycket konkurrens mellan dessa iofs.

Denis Law, den stora Manchester United-ikonen har spelat i Manchester City, han sparkade till och med ur Manchester United ur ligan en säsong när lagen möttes.

Vad jag har Förstått så var det ganska känsligt när Kevin Keegan lämnade Liverpool för Hamburg.

Johan Cruyffs Ajax legend avslutade sin fotbollskarriär i Ajax största konkurrent genom alla tider kanske, nämligen Feyenoord. Feyenoord vann ligan. Iofs skeppades Cruyff till viss del iväg pga att Ajax ville ge plats till Marco Van Basten.

När Franz Beckenbauer kom tillbaka från USA så spelade han två säsonger i Hamburger SV och hjälpte de till en ligatitel.

Oscar Ruggieri både River Plate och Boca Juniors.

Roberto Baggio, Fiorentina till Juventus och så senare i karriären har han också spelat i Milan och Inter.

På 90-talet har vi sedan en koppel spelare som spelat i både Real Madrid och Barcelona, det kanske är för modernt, men här har vi Hagi, M. Laudrup, Luis Enrique.

Med all sannolikhet är det mer girigt nu och det går säkerligen att hitta mer övergångar i modern tid. Man får dock tänka på att det mer eller mindre bara är absoluta superstjärnor som jag tagit upp här och att jag lite tröttnade på att göra research efter ett tag, men det lär gå att hitta mer spelare. Någon poäng är att spelare idag är klubbhoror, men att det byttes relativt friskt mellan klubbar även förr i tiden. Nu tror jag det är mer känsligt med att spelare lämnar för fiendeklubbar och framförallt så finns det mer fiendeklubbar.

Jag kan dock bli lite irriterad när jag läser rubriken som Wennman skriver att sådana här övergångar, som Torres till Chelsea inte kommer att förvåna oss så mycket i framtiden. Sen efter att jag skrivit klart så läste jag hans text där han tog upp den grejen om att spelare lämnat i alla tider lämnat och sen gör lite samma poäng om att det snarare är det tramsiga om att spelare hela tiden ska svära sin kärlek och hålla på som är det stora problemet och det rövslickeriet hos spelare som är sveket.

Angående Torres-affären så tycker jag inte att det är så konstigt att han söker sig till en bättre förening. Liverpool är på väg neråt nu, det är tydligt, kanske kan de vända på trenden, men det är ungefär lika stor chans som att Atletico Madrid ska vända på trenden och börja utmana om ligatitel mot Barcelona och Real Madrid. Om man ska prata om svek från sida Torres så skulle det vara mycket större om han gick tillbaka till Spanien, så enda alternativet för Torres att inte svika någon vore att gå till Inter, Milan eller Bayer München. För det där om att Torres ska visa respekt mot Liverpool och bli odödlig genom att stanna kvar i ett ganska men inte tillräckligt bra lag tycker jag man kan glömma, han visade när han lämnade Atletico Madrid att det är en spelare som vill spela för att vinna de största titlarna, och vafan, det kan man väl förstå.

Jag tror dock kanske det stora problemet är att spelarna lovar sina supportar så mycket i form av kärlek och att de trivs så bra här och blaha blaha. Man får ta det med en nypa salt och rövslickeri, samtidigt som de säkert känner så till viss del då. Det har väl alla någongång upplevt att känslor kan svalna och annat kan bli mer intressant.

De mer eller mindre enda spelarna jag kan lita på är Totti och till viss del De Rossi, i den mån om att de alltid kommer försöka göra sitt bästa för Roma. Om De Rossi lämnar kommer jag inte kunna tycka att han gjorde fel, för Roma är inte en klubb som kan vinna Champions League som det ser ut nu, De Rossi är en spelare som kan göra det, för han gäller det dock att lämna landet om han ska göra det och vara respekterad. Jag kan inte ens lita på Mexes, trots att han verkligen har ett brinnande Romahjärta, hans kontrakt är på väg att gå ut nu, och det finns en liten risk att han går till typ Milan. Det skulle känna oerhört tungt, men jag väljer att se på det som att när Mexes spelade i Roma så visade han hjärta och gav verkligen allt för föreningen. De andra spelarna i föreningen tror jag har ett Romahjärta i den mån om att de vill ge allt för laget just nu, men det är ingen spelare som jag tror kommer bli trogen laget, det skulle väl vara typ Taddei och Perrotta som är för dåliga för att gå till något bättre lag. I den här soppan ska man inte glömma att klubbar kan vara ganska snabba på att skicka iväg ikoner som inte längre är tillräckligt bra. 

Min poäng är väl någonstans att jag inte tror klubbkänslan från spelare var så mycket bättre förr än den är nu, möjligtvis och troligen visades det mer respekt än vad vissa girigbukar till spelare gör nu. Jag har dock svårt att se Torres klassas som en sådan, som jag tror främst lämnade för att kunna vinna titlar. Om Torres däremot hade Lämnat Liverpool för Manchester United, då hade han förtjänat brända tröjor, men till Chelsea, nä, det tycker inte jag iaf.

Det här är seriös


I det närmaste gravalvarligt,

Varor i Varhuset ------------- Baloo med en kondom på.


Bajs, trams, bajs och tramsbajs med lingonsylt.

Öland

Kroppkakor, utan lingonsylt.



Ingvar Kamprad har en mössa, ibland ibland ibland.

Maj, sköna maj, hockeysäsongen är slut.