folktomt

Det var en gång ett päron. Päronet var ett ganska lyckligt päron fast det var en liten sak som gnagde päronet, ja eller två saker, dels en liten jävla insekt. Den andra saken som gnagde honom var att han ville bli ett äpple. Päronet kände sig helt enkelt inte trygg med att vara ett päron, för han visste om att han i själen var ett äpple. Dessutom gillade han inte schargongen i päronträdet. Han ville inte hela dagarna höra dåliga skämt om att hans kropp var päronformad och att han borde träna lite mer. Han ville hellre höra skämt om dråpliga personer med äppleknyckarbyxor som vill ha en mot sitt lår. Dessutom älskade han äpplenas sång, de som sjöng så fint: Jag som är ett äpple, du kan dela mig i två, eller äta hela själv.

Päronet satt där på sin gren och längtade efter att bli ett äpple. Dagarna gick och tillslut hade päronet inte längre energi att hålla sig kvar i trädet, han ramlade ner. Päronet föll i närheten av äppleträdet, han kunde kommunicera lite med äpplena, de var så snälla, men de var noga med att påpeka att han var ett päron. En dag när all energi höll på att ta slut, vårt kära päron höll på att dö. Då såg han en person med äppleknyckarbyxor som plockade upp äpplen från marken. Han närmade sig päronet och höll på att plocka upp det, men så såg han det: Du är ju inget äpple, sa han och mosade päronet med sin fotsula.

SLUT